Landskapet vittnar 
 

För några år sedan var jag i Bergen. En dag tog jag färjan mellan Brestein och Valestrand för att vandra i småskaligt odlingslandskap, fjordbygder och estetik.  Den här dagen var himmelen klarblå och solen sken. Landskapet framstod som en kontrastrik mosaik med klara färger. De vita fjälltopparna och grönklädda bergsryggarna gjorde sig fina mot de röda och vita husen i dalgångarna. Det rekreativa landskapet jag rörde mig i var ett fridfullt landskap där allt stod öppet. Det var ett landskap som var i bruk och som levde. Det hade en småstadskänsla. En pappa körde iväg från sitt hus, några barn spelade fotboll på fotbollsplanen och en man gick i parken. Jag passerade också en mamma som var ute och gick med sina barn längst sjön och en man som gjorde ordning runt brevlådorna. Efter en längre promenad i byn och runt naturreservatet drogs slutsatsen att samhället och dess landskap kännetecknas av mångfald. Det är ett mångfaldigt landskap där öppna marker blandas med fjäll, bebyggelse, friluftsområden och vägar.

När jag gick genom naturreservatet nära sjön såg jag ett område som gav ett tidsdjup i landskapet. Jag betraktade en stenmur och ett gammalt äppelträd på en mark i anslutning till vattnet. Detta vittnar om att det en gång i tiden varit ett litet torp där. Jag föreställer mig hur fint det var att bo där med småjordbruk. I stora drag tolkar jag dock att landskapet är relativt nytt. Det finns en tyst kunskap om att det varit en mindre revolution där, eller snarare en period som präglats av ett tankesätt där det nya är bättre än det gamla. Det gamla är eftersatt och nästan inte alls i bruk.